Tänk hur det måste ha känts 1938 då "An overview of Karate-do" kom till

Läste med förtjusning Genwa Nakasone's bok An overview of Karate-do under en resa i Korea häromveckan. Ännu ett intressant boktips av sensei Hardy, och det är lite av ett referensverk, och det kändes verkligen som det var där nånstans karate började beskrivas. Boken andas sån entusiasm från Genwa, och man anar på flera ställen att Genwa kände att det fanns något i karaten som kunde bli viktigt och verkligen borde förvaltas. Undrar om han och andra ens kunde ana vilken explosion i utövare, spridning över världen och variation i stilar som skulle komma att ske. Tänk om just de nu 80-90 år senare kunnat bläddrat i kataloger med moderna tillbehör, skydd, kobudo-vapenkopior, Gi:s specialsydda för kumite eller kata mm. Högst oklart om de hade gillat just det :-), men säkert sett med förtjusning på utbredningen över världen.

Många tankar dök upp då jag läste. Tex de anrika bilderna i boken på kator, med välvårdade äldre män i de olika momenten och tillämpningarna. Det ser spontant inte direkt kraftfullt ut, men det bör ha varit rutinerad utövare med finess och styrka i teknikerna. Tänker att det kanske är hur bilder togs då. Det är ju än idag svårt att fotografera en kata och göra den rättvisa, och man får känslan av att de poserar för att det ska bli rätt, snarare än verkligen göra katan. Kamerorna tog inte precis många bilder per sekund då. Jag får förstås aldrig veta.

Från Passai kata av Choshin Chibana

Kul att se Gishin Funakoshin på någon lite tidigare bild också, och Genwas beskrivning av de tjugo principerna tycks få formen här (se boktips tidigare om den renodlade boken kring dem). Har f ö hört Hardy Holm ett par tillfällen föreläsa om lite djupare tolkningar av Funaksohins källmaterial, hoppas det blir en bok snart också, det verkar finnas mer tänkvärt dolt i de gamla kanji-tecknen.

En stor del a boken är sen genomgångar av de grundkatorna som beskrivs, följt av applikationerna. Det var förmodligen stilbildande att göra så, för så ser ju mycket karateböcker efter det ut, och här får tekniker inte bara namn och bild, utan mening för den nya publiken också. Nån dag med ovanligt mycket tid vore det kul att återskapa någon av dom själv, tex den med bostav Shushi no kon. Lätt att förstå att Genwa imponeras, tex en kraftfull kata med bostav imponerar sannolikt på vem som helst! Även avväpningsövningarna för kniv tyckte jag var spännande att få nedbrutna, och tycker mig känna igen en del som jag gör tex i Aikidon, en stil som kommer till först senare.

Men den tanke som dök upp nånstans under läsningen, och som hänger kvar, och som jag gärna delar, kretsar kring vilken skatt Genwa kände han "hittade" och entusiastiskt dokumenterade och bidrog till att sprida. Kanske hade han egna intressen utanför själva karaten för att göra det, politiker och med sin lite enklare bakgrund, men jag tänker inte på det. Nej, mer att det finns en "obetydlig" (nåja, inte helt förstås) liten ö Okinawa, där kunskap insamlats genom tradition, handel/resor över lång tid och förädlats till en bred kraftfulla kampkonst. Och att just detta fenomen hittar med hjälp av personer so Genwa (och en del fler förstås) ett fönster i en ganska modern tid där det kan få fäste igen. Och det är inte alls många årtionden till de världskrig som ger det den explosionsartade spridningen världen över genom tex soldater som utposterats långa tider i Japan. Med tanke på den tid det tar att lära sig karate så skulle ju tajmingen kunna ha varit nån helt annan, och detta ganska en ganska okänd kampkonst på någon begränsad plats. (Om så, kan så kankse hade explosionen kunnat komma nu med Youtube & facebook spridning och mänsklighetens flitiga resande? )

Och den reflektionen ledde till ännu en tanke som kittlat mig då jag läst - trots att den kanske är lite fånig;  Kunde det ha hänt här hos oss i Norden? Tänk om tex vikingarna hade utvecklat en speciell & framgångsrik stridsteknik som förvaltats genom historien i Bubishi-liknande böcker (runsten nog lite opraktiskt), av stormän och genom & mästar/elevtraditioner. Kanske Nordens Okinawa kunde ha varit Island? Hade allt då kanske hetat hadu från urnordiska haþō (‘strid’). När hade det upptäckts och plockats fram och blivit en folksport? Kanske i faktisk strid under Sveriges stormaktstid, eller mer som sport lite närmare tiden, som kanske romantiken på 1800 talet, eller närmare då karaten tog fart då sportutövande spred sig bland arbetarklasser och inte bara tradition av stridsträning hos adelsmän. Kittlande funderingar, som förstås inte är mer än så - en skojig tanke & reflektion över hur saker kommer till. (Någon betydligt mer historiekunnig än jag kan säkert påtala en massa viktiga faktorer kring kultur och historia som fanns i Japan/Kina som inte fanns att hitta här, men det är bara en tankelek jag delar här, så lägg inte tid på det! :-)

Och sen nånstans, landade jag i andra lite allvarligare tankar inspirerade av boken (tankar som nog funnits med lite längre också). Tänk att få hålla på med en sport som har så lång historik och som generationer utövare förädlat fram. Och som är så utmanande att man aldrig känner sig klar, men ändå tjusas av under hela resan efter hand som man tar till sig nytt. Det är också fascinerande att allt i någon mening kretsar kring effektiv kamp och våld, men att träningen i sig är så ödmjuk och respektfull och raka motsatsen till våldsam. En del av den ödmjukheten och värdigheten tycker jag lyser igenom i de gamla bilderna liksom texten i boken :-)
Och all den träning man lägger ner på något man aldrig vill behöva använda. Fascinerande.
Jag har på senare tid funderat på vilka andra sporter som kan ha en sådan position, men kommer ännu inte på någon (tipsa mig gärna, kanske ämne för en graderingsuppsats nån dag)

Nej nu blev det för långt... Nåt om kortare om nån kul träning nästa gång!